Jag kan ofta sitta och tänka tillbaka, minnas tiden då Ella var liten och alldeles nyfödd. Hur jag satt tillbakalutad i soffan med henne sovandes på bröstet samtidigt som jag försökte äta och dricka. Det spelade ingen roll hur vi gjorde så tajma vi våran mat olägligt (hon vägrade sova i säng i början).. Jag kommer ihåg hur jag hela tiden längtade efter nya milstolpar; tänk när hon kan sitta, när hon kryper, när hon står och går och njöt aldrig riktigt av nuet.
Många tycker att det är hemskt när ungarna börjar krypa, varför? Måste du resa dig upp ur din sköna soffa då? Jag tycker det är jätteskönt att Ella kan ta sig dit hon vill, slipper hon sitta på rumpan och gnälla för att hon vill bli förflyttad.
Nu är det inte en liten bebis längre utan en liten människa. Hon står kortare stunder utan stöd, hon visar klart och tydligt vad hon vill och inte vill och idag tog hon sina första stapplande steg med gåvagnen och OJ så hon har farit fram under dagen!
Jag funderar på vart tiden tar vägen. Nyss var hon ju nyfödd, på bb, och om lite mer än två månader är det dags för hennes första kalas :o
0 kommentar(er)
