Ja, nu tänkte jag ge mig på att skriva ihop en förlossningsberättelse av det jag kommer ihåg. Mestadels för min skull men det kanske är kul för er att läsa oxå?

 

Allt startade onsdagmorgon, den 9/1. Jag vaknade nångång runt 8-9 och fick som kraftig mensvärk som höll i sig ett tag, den försvann dock och jag tänkte inte mer på det förens den kom tillbaka efter ca 30 min... Gick upp och satte mig i soffan och under närmsta timmen fick jag två till. Jag var beredd att åka in redan då men sen avtog dom och jag kände inget mer. Tog en dusch, rakade mig och fixa iordning, utifall att (nu i efterhand undrar jag varför jag rakade mig, det var lixom det sista man tänkte på när man låg i smärtor ;) ). 

 

Dagen fortsatte, tror vi handlade (?) men vet iaf att vi körde igång en storstädning. Jag ville ha det rent och fint när man kom hem från BB så man kunde fokusera på den lilla.. Väl färdiga, tidig kväll så började jag känna mig lite konstig. Sambon satt i soffan och skulle ta sig in i duschen och vid tio i sju sa jag att nu får du nog ta din dusch om du ska hinna. 

Vid sju började jag klocka värkarna som redan då var väldigt starka och kom med ca 5 min mellanrum. Jag ringde förlossningen och dom sa att jag var välkommen när jag inte stod ut längre, att jag var uppskriven att komma in under kvällen. Slet sambon ur duschen, toadags, och sen började den sista packningen för att åka iväg. 

 

Vid nio var vi in och då kom värkarna riktigt tajt. Jag klockade aldrig när jag låg på undersökningsbädden men jag var redan öppen 3-4 cm så vi fick ett rum på en gång. Redan där gjorde värkarna så ont så jag undrade hur fasen detta skulle gå vägen. 

 

Bm kom in med läkare och uska och presenterade sig, fixade fika och värmekuddar.. Dom hjälpte dock inte så mycket och fick prova en tens-apparat istället. Nångång här vart jag undersökt igen, 7 cm öppen och klockan kanske var.... ett halv två på natten. 

Nu var smärtan outhärdlig, jag låg med tensen och lustgasen och det gjorde så ont så jag vred mig som en ostbåge i sängen. Ja, jag vet att man ska koppla av men det var lättare sagt än gjort ;)

 

Jag sa redan från början att jag vill ha eda, men dom ville vänta så länge som möjligt. Tillslut sa sambon till och jag fick den, jag vart som en ny människa. Utan den hade jag nog inte klarat förlossningen så bra. Nu fick jag en chans att koppla av, vila upp mig inför vad som nu var väldigt nära. 

Det dröjde dock inte länge innan det började göra sjukligt ont igen och vid undersökning var jag nu helt öppen. 

Dock hade hon inte snurrat färdigt än och vattnet hade inte gått.. Så jag fick inte krysta. 

 

Tillslut hade hon sjunkit så lågt så dom kunde inte höra hjärtljudet med vanligt ctg utan var tvungen att sätta elektroder på huvudet på Ella och då även tvugna att spräcka hinnan så vattnet gick. Här kan vi snacka om smärta, när kroppen säger TRYCK men bm säger "andas, ta djupa andetag"... 

Minns att dom släpade upp mig på toa, där jag fick sitta i vad som kändes som en smärre evighet. Försökte kissa men istället kom värkarna och automatiskt började jag trycka. Nu fick jag trycka, men inte fullt ut, bara så mycket jag behövde.

 

Tillslut efter undersökning av nån annan bm så bestämde dom sig för att inte vänta längre, hon ville ut och hon ville ut NU! Det var så himla skönt att få krysta, men gjorde så himla ont när krystvärken gick över och jag bara låg där med ett huvud halvt mellan bena och invänta nästa krystvärk.

Hon hade ju inte snurrat färdigt än heller, så hon kom ut med tjockaste delen först, självklart med min tur.. Så jag sprack, en del, eller snarare rätt så mycket.

 

Tillslut slurpa det bara till och ut kom det en liten bebis. Det går inte riktigt att beskriva känslan när dom la upp henne på magen, det var magiskt! Kärlek vid första ögonkastet.

 

Dom säger att man snabbt glömmer bort smärtan... Jag kommer ihåg den så väl, hur jag inte orkade mer, hur jag ville packa ihop och gå hem, hur livslusten sakta och säkert gled ur mig.. Men skulle jag göra det en gång till? Absolut!