Ella lekte för fullt när jag hör hur det blir tyst.. Kollar till henne och hon börjar hosta och kippa efter andan!
Ner med fingrarna i halsen och där kände jag något men det gled ner. Hon fick svårare att andas och hon kämpade verkligen för att få luft. Medans sambon försökte med alla möjliga knep ringde jag 112 och tusen tankar hann snurra i mitt huvud. 

 

Medans jag vart kopplad till ambulanscentralen så började hon få luft igen, hostade, rapade, skrek, rapade, hostade, skrek. Var kvar i telefon en stund med ambulansen men läget verkade lugnt så vi bestämde att återkomma om det vart värre. 

 

Ella var jättetrött så nu sover hon, med en mamma som går in lite då och då för att se så hon andas. 

 

Fyfan, aldrig igen tack! Tänk om hon skulle strukit med, tänk om jag inte hade haft någon skorpa nu? Nää, fy och usch!