Ikväll har jag nog gjort som många andra svenskar -tömt tårkanalerna till cancergalan.
Jag saknar min mormor och min moster, båda gick bort alldeles för tidigt i cancer.
När jag tittat på alla reportage om drabbade som överlevt, som inte vet om dom kommer överleva och anhöriga till dom som inte överlevt så har jag fått mig en funderare. Det gäller verkligen att ta tag i livet, leva för dagen, för man vet aldrig när det kan få en abrupt vändning.
Jag har lagt mig nu, mycket känslor under två timmar har gjort mig trött. Innan jag kröp ner pussade jag lite extra på min dotter och strök henne försiktigt i håret, som hon gillar. Måtte ingenting hända så Ella slipper växa upp utan sin mamma!
*stor kram* Både min farmor och farfar dog i lungcancer, men jag minns dem inte så jätteväl för jag var inte så gammal när de dog. Cancer är en jävla skitsjukdom.